Just one more night and I'm comin' off this long and winding road...

Nu har jag snart varit här i två tredjedelar av tiden jag ska spendera här. Det har varit långa två tredjedelar - långa 200 dagar. För tillfället har jag en stark förkärlek för svensk musik (lyssna just nu på Håkan Hellström), svensk mat, svenskt språk, svenska uppfinningar och allt som har det minsta att göra med Sverige. Mitt hemland är ett jädrigt bra land ändå. Att jag var tvungen att åka till andra sidan jorden för att inse det dock.
     Jag har det bra, det är inte det. Jag är väldigt lyckligt lottad att jag bor i en angenäm vänsterhandsfamilj i ett fint hus, på gräddhyllan i den här lilla byn. Även har jag redan varit på en massa äventyr som folk som bor aldrig kommer att vara med om. Jag har varit i Seattle, Phoenix och Honolulu, vilka alla är stora, kända städer som många drömmer om att åka till. Sen ska jag till California om 19 dagar. Jag vet inte om jag har berättat det än?! I alla fall är det så att min syster Alba och jag har städat varje vecka sedan vi kom hit för att Marilyn då skulle ta oss på en road trip till Kalifornien och åka utför kusten och besöka massa ställen däribland San Francisco, Santa Rosa, där jag ska få träffa min underbara svägerska Hanna Werneröd, LA och Disneyland. Jag har bestämt att jag ska ha det riktigt kul och jag hoppas verkligen att jag inte kommer vara för ledsen över att lämna min kära vän bakom mig i Santa Rosa.
     Allt det här låter ju så bra, men det finns många jobbiga saker med att bo här. Jag vill inte bara skriva att allt är perfekt när det inte är så som fallet är. En sak som jag har insett är att människor är ungefär likadana här som i Sverige. Visst är det väl lite olika moral, klädstil, vardag och andra värdsliga ting, men ändå funkar våra hjärnor likadant och får oss att bete oss och reagera på samma vis. Skolsystemet här suger, för övrigt. Speciellt för nya elever som inte känner någon i början av året. De har nya människor i varje lektion och sedan när det är tid att byta ut alla lektioner kan det bli så att de vänner man fick i första trimestern kommer man inte se glimten av i andra trimestern. Jag är just nu så rädd att jag inte kommer att känna någon i mina nya lektioner som börjar näst-nästa vecka. Då kommer jag behöver börja om igen - för tredje gången! Sen det där med läxa varje dag bara för att liksom. Väldigt idiotiskt, enligt mig. Och sedan till deras jävla dejtingsystem. Man går fram till någon man gillar och frågar: "Do you wanna go out with me?", vilket betyder att man vill bli deras flickvän/pojkvän. Sedan kan de dejta i kanske ett halvår, gör slut på grund av någon idiotisk andledning, och några dagar senare har de hittat en ny partner. Det är som om de inte har några känslor. Eller så möter de inte sin sorg och håller den inne. Men jag tror mer på att de inte har någon själ.
     Dock finns det några fördelar med att åka hit. Jag har blivit mycket mer självständig och vet hur jag ska ta hand om mig själv, även om jag inte får lov att sova över någonstans utan någon vuxen i närheten. Sedan har jag ändrats väldigt mycket i mitt sätt att vara. Om mina vänner skulle se mig en dag i skolan skulle de vara chockade över hur jag beter mig. Dock har jag insett att var jag än är på jorden har jag samma tankar, samma moral och samma Amandhet (ja, nu blev det ett ord).

Waikiki <3

Min finländska vän Anna och jag. Hon är en av mina bästa vänner i hela världen även om vi bara träffades i en vecka.

Finaste solnedgången i paradiset, även kallat Hawai'i <3

Ta hand om er!
Kramar från er Amanda <3

Nytt år och nya skor

Rebecca äter (dricker) äppelmos. 

Rebecca, jag och Johnny laddar för det nya året.

Haley och Rebecca, båda med glittriga Tom's.

Johnny med rakt hår och stylisten till höger.

Min nyår var väldigt lugn och mycket lik en vanlig kväll med gäster. Ändå hade jag det ganska trevligt faktiskt. Från början skulle jag ha haft ungefär fem vänner över, men de antingen fick inte, eller hittade något annat att göra, så det blev bara jag och Rebecca och sedan även grannens barnbarn Johnny. Marilyn hade ungefär tio pers över också. Rebecca, Johnny och jag hade i alla fall ganska roligt och pratade hela kvällen. Precis innan tolvslaget gick vi ut och jag väntade, så klart, på fyrverkerier. Men de kom aldrig! Ingen inom synhåll hade fyrverkerier! Rebecca och jag skrek ändå in det nya året och tog en snabb springtur nerför gatan. "That was my exercise for this year!" sa jag till Rebecca när vi kom tillbaks.

Drömde mig bort till Europa och tänkte att jag kunde gå
 omkring såhär på gatorna i Paris eller Rom. Här är det fult...

FIN!! Men köpte inte. Stolt är jag allt!

Ben & Jerry's - Yum!

Underbara Cheyanne! <3

My loves <3

My loves <3

Den andra dagen på året åkte Marilyn, Cheyanne och jag in till Clackamas för en liten shoppingtur. Jag hittade så många fina saker på ett ställe som heter Papaya. Ny favoritaffär? Kanske. Sen hittade jag också Dr. Martens!! Valde mellan svarta och röda. Jag valde helt rätt, tycker jag! Jag älskar dem så mycket <3

Slutspurten

2012 är nu snart här. Två dagar har vi kvar att leva i det här året. Jag får alltid lite av en separationsångest från åren jag lämnar efter mig. Kanske känner jag att jag inte har åstadkommit tillräckligt mycket det året eller så har kanske fantastiska saker hänt, som jag inte är redo att skiljas från. Men när det där nya året kommer känns det alltid bra ändå. En ny start med nya löften som vi förmodligen kommer att bryta. De flesta börjar nog banta och träna i början av det nya året. Är gymmen extra fyllda under den tiden? Jag vet inte, för jag går då inte dit!

     Nu när det har varit juletider har jag längtat ganska mycket hem till Sverige. Innan det saknade jag inte mitt andra liv så mycket. Men nu är julen är över, så jag hoppas att den känslan som bildades i min mage kommer att försvinna snart. Det är inte överdrivet mycket hemlängtan jag har, jag beter mig bara annorlunda runt min familj och vänner här för tillfället. De kanske inte märker det, men jag känner det själv i alla fall. Jag försöker bara njuta av livet här och inte oroa mig för värdsliga saker, som Karlsson på taket kallar dem. 

     Som ni kanske har märkt har jag haft det väldigt svårt att skriva på min blogg. Jag blir påmind om det varje dag när min kära syster skriver sin blogg i några timmar. Hon är så grym på att skriva mycket och snabbt att jag inte ens vill försöka! Om ni kan franska kan ni kolla in hennes blogg här. Hon skriver verkligen ALLT hon gör, varje dag. Jag undrar nu hur ni vill att jag ska göra med min blogg: Vill ni att jag ska skriva vad jag gör varje dag, eller vill ni att jag ska skriva några gånger i veckan om de viktigaste sakerna? Jag kan inte lova att jag kommer skriva här alls, men som jag hela tiden säger: Jag ska försöka.

Bjuder på en sak som ni förmodligen är väldigt intresserade av, min vikt!

5 oktober - 64,5 kilo

11 oktober - 65,5 kilo

23 oktober - 65 kilo

31 oktober - 65 kilo

9 november - 66 kilo

29 november - 66,5 kilo

28 december - 64,5 kilo

Som ni ser fick jag som mest upp 2 kilo, men nu är jag tillbaka till samma vikt som jag hade när jag kom hit. Ett av mina nyårslöften kommer från och med nu att vara att jag ska gå ner minst tre kilo under lika många månader som jag har varit här, alltså 4 månader idag. Vi får se hur det går!



Kramar från er Amanda Ragnhage! <3

Hug An Exchange Student Day

Fyra kramar behövs för dig varje dag, åtta kramar på en dag gör att du må bra och tolv kramar gör att du växer som människa. Jag kommer inte ihåg vart jag läste det här, men sedan jag läste den, hyfsat enkla, meningen har jag tänkt på den ungefär varje dag. Vanligtvis skulle jag tro att jag alltid kommer upp i åtta kramar varje dag, men troligtvis kommer jag oftast upp i tolv kramar också. Idag kom jag högt över det antalet.

     Kramar hit och kramar dit, alla mina vänner kramade mig på den här underbara dagen kallad: "Hug An Exchange Student Day". Alla visste inte att det var den dagen idag, men då påminde jag dem om det. Men när någon kom och kramade om mig och sa att de visste vilken dag det var blev jag lite extra smickrad. 

Båda de här gulliga människorna kom ihåg att det var min kramdag! Blev så glad så :D

Längtar till skolan imorgon, även om vi har matteprov. Förresten, jag vet inte om jag har berättat det förut, men min mattelärare samlar på Coca-Cola-burkar och flaskor från hela världen. Jag bad mamma skicka en flaska från Sverige som jag kan ge till honom, då han inte har en från Sverige. Nu har jag fått den, men jag tror jag väntar ett tag annars verkar det som jag fjäskar. Vi har ju matteprov imorgon, som sagt. Kan inte vänta på att se hans min när han får den! YAY!

Jag ska kanske berätta mer om mina lärare. De är såååå mycket härligare än lärare i Sverige. Vet inte varför. Min mattelärare, Mr. Rogers, är riktigt bra på att lära ut och det räcker att han spenderar tjugo minuter vid whiteboarden för att få hela klassen att förstå helt nya matteproblem. Han tycker bra om mig, vilket förmodligen är för att jag delar hans intresse för Rubik's kub och för att jag lämnar in alla homeworks. 

     Dr. Page pratade jag om igår. Han är verkligen underbar! Han är mer som en vän än en lärare, vilket är lite konstigt. Vi kommunicerar via tyska, då han kan flytande tyska och tyska har många liknande ord med svenskan. Mycket härlig människa.

Dr. Michael Page

     Mrs. Cameron är min spanskalärare och jag är övertygad om att jag är hennes favorit i klassen. Helt klart A där ja ;) 

    Mr. Edwards är ganska ny i sitt ämne, men han gillar mig ändå. Första dagen gav jag honom, tyvärr, salta nappar, vilket får alla amerikaner att rysa vid bara tanken att stoppa i munnen. Så där förstörde jag första intrycket ganska snabbt. Men eftersom jag är en så charmig person har jag fått honom att gilla mig. Dock måste man kämpa för att hålla upp betyget i hans klass.

     Nu är vi framme vid Miss McIntire. Galen människa, som delar min kärlek för mat. Idag gjorde hon kaffe till bara sig och mig på lektionen. Vad ska man säga - jag har förtjänat det!? haha

     Mrs. Harmening gillar mig nog, men inte i samma grad som de andra lärarna. Hon gillar mest de människorna som har tagit Journalism mer än ett år. Hon är väldigt snäll dock och jag har bra betyg i hennes klass, hihi.

På tal om mina betyg - här är de:

Inte för att skryta eller så........

XOXO, 

Amanda

En bild i timmen

Sjunde timmen på dygnet: Redo för avfärd till skolan med min nya, fjädriga tröja på mig.

Åttonde timmen: Matte med en av mina bästa vänner här, Tori. Hon är galen! Hon undrade om det finns någon i Sverige som är som henne. Jag är inte säker, men jag tror verkligen inte det.

Nionde timmen: Advo. Lekte med Dr. Page, Dr. P, Agent P, vad som han nu kallas. Jag kallar honom för Mike, fast jag tror inte det är tillåtet. Vi tjatade iallafall om miljöförstörning och vad som utrotar uttrarna uppe i Alaska. Väldigt intressant, faktiskt. Om bara Dr. Page hade varit lärare på Teknis istället för Evelina - då hade jag nog fortfarande varit i Sverige.

Tionde timmen: Deprimerande!!! Americans.....

Elfte timmen: Jag och systra mi.

Tolfte timmen: Hade så UNDERBART roligt med flickan på bilden (Natalie), Cheyanne och en tjej vid namn Roxanne. Tror jag förlorade participation points dock... men det var det värt!

Trettonde timmen: Papparazzifoto på Alba och hennes gingerfling, Alex, på väg till Sport Conditioning.

Fjortonde timmen: Efter en hemlighetsavslöjande Food Production hittade jag den här bilden på Marilyn's son på väggen i skolan. Kul!

Femtonde timmen: Journalism med mina underbara vänner, Rebecca och Cheyanne. Så gulliga är de.

Sextonde timmen: Efter skolan hängde Rebecca med oss hem för att chilla lite.

Sjuttonde timmen: En klassiker.

Artonde timmen: Fick mitt stora paket från Sverige idag. Innehöll, bland annat, saknade skor, saknade nagellack, saknade modetidningar och saknat godis. Började kolla på Step Up 3. Den var tråkig så vi började kolla på Camp Rock istället.

Nittonde timmen: Väldigt inne i filmen, ser ni.

Tjugonde timmen: Var så inne i Disney Channel-humöret, så vi startade Camp Rock 2 direkt efter slutet av föregångaren. 

Efter det orkade jag inte ta fler bilder, eftersom det inte hände något speciellt roligt. Som ni kanske märker är jag inte så aktiv här. Jag vet verkligen inte varför. Tror inte det är min grej, men om jag känner för att lägga ut inlägg lite då och då, kommer jag göra det. Följ min Twitter också btw! Mer aktiv där. Usch, vad dålig min svenska börjar bli...

God natt!!

XOXO,

Amanda

Horror Story!!

Håller på att skriva en skräck historia för min Creative Writing class. Går sakta, men den verkar bli mycket bra. Tar extra tid att skriva på engelska dock, då jag måste hitta synonymer till de enklare orden. Det är ändå väldigt kul att skriva allt på engelska och jag förstår IBarna mer nu. Jag tror jag ska lägga ut historien här när den är klar. Jo, jag gör nog det.

Berättar om dagen då den här bilden togs inom kort :)

XOXO,

Amanda

“There's no half-singing in the shower, you're either a rock star or an opera diva.” - Josh Groban

Lördagsplanering

Planerar en riktigt rolig lördag i äkta amerikansk anda:

Spanska

Jag sitter har pa min spanska lektion och gor ingenting. Ville bara saga det. Storande att inte ha svenska bokstaver btw...

Twit Twit

Jag har äntligen fått Twitter att fungera på min fina, uppfällbara Samsung! Det medför att jag kommer börja Twittra. Yay! Så följ Ragnhagejr på Twitter nu!

/Me

Chain reaction of kindness

För några veckor sedan började vi, på skolan, med något som kallas Rachel's Challenge. Rachel var en 16-årig tjej som blev den första som blev skjuten i ett skolskottdrama (eller vad det nu heter på svenska). Varför hon blev så uppmärksammad var p.g.a att någon hittade hennes dagbok och när de läste den mötte de en helt fantastisk filosofi och tankegång. Hon skrev att hon ville starta en kedjereaktion av vänlighet (chain reaction of kindness) och det hade hon också gjort innan sin död. Något riktigt läskigt i dagboken var att hon skrev att hon inte skulle bli så värst gammal. Hon var helt säker på det. Jag har själv alltid sagt (eller iaf. tänkt) det med. Jag vet att jag inte kommer leva tills jag är 80-90 år, men äldre än 40 i alla fall. Hon visste att hon inte skulle leva för att se sin 17 årsdag och de sista dagarna hon skrev i dagboken var korta paragrafer där det stod att hon kände att hennes själ började försvinna. Hon visste att hon skulle dö inom några dagar.
     Efter en halvtimmas presentation rann det tårar nerför mina kinder och det enda jag tänkte var att jag aldrig skulle vara elak mot någon och istället skulle starta så många kedjereaktioner av vänlighet som jag kunde.

Här är en video om det:
Rachel's Challenge

Rachel's Challenge är helt enkelt att man ska vara snäll mot alla, vara förlåtande och starta kedjereaktioner av vänlighet. Jag har accepterat Rachel's Challenge, liksom de flesta i min skola.

Nu, några veckor efter, är det inte så uppmärksammat på vår skola längre, men det var något som idag fick mig att tänka på det igen - tre kattungar.
     Tre små kattungar blev övergivna av sin mamma i helgen. Efter tre dagar hade de tagit sig från ladan de föddes i till huset där Dr. Michael Page bor. Han hörde deras vilsna tjut och tog med öppna armar mot dem i sitt hus. Idag tog han med dem till skolan. Varenda själ som såg en av de där små kattungarna fick leenden på läpparna och började prata med mycket ljusa röster. Jag kände att de där små liven hade startat en kedjereaktion igenom hela skolan. Alla ville ta med dem hem och ta hand om dem. Vid slutet av skoldagen hade alla kattungarna fått var sitt hem, som de kommer flytta till inom de närmsta dagarna.

Här är en av de sötaste kattungarna ever!

Jag ska blogga oftare! Jag lovar..... kanske ;)

XOXO, 

Amanda