Välkommen till min blogg!


Jag är en 17årig tjej från Svenljunga, som heter Amanda Ragnhage. I slutet av sommaren 2011 åker jag till USA för att i 10 månader uppleva ett High School-år. Det ska bli awesome och ni får följa mig på vägen!

juli 26, 2011

Gåvor

Dessa fina sakerna fick jag igår. Måste bara säga TACK!!! Jag älskar dem allihop!

Den här hittade jag under min kudde när jag skulle lägga mig.
Kuvertet innehöll det här gulliga kortet. Inuti står det: "Lycka till i framtiden. xxx Emma Johansson".

I paketet fanns den här boken. Tack Emma! Du vet precis vad jag gillar.

Det här fick jag av Amalia, Tess, Cassis och Elvira. Fyrklövern, berättade de, står för, i mitt fall, "lycka till i USA!".
Det är verkligen hur fint som helst!! Jag kommer ha på mig det lääääänge utan att ta av mig det. Tack tjejer!! Ni är bäst!

Mitt favoritgodis <3 Fick det av Anna och Julia.

En riktigt snygg ring (Monki) och en gooood chokladkaka (ICA?) fick jag av Jenny. Taaack Jenny!
Den här urgulliga burken med hemrullade chokladbollar, och inte någon annan sorts hemrullat(!!), fick jag av min käääära vän Hanna! Tack Hanna!!! De är smaskens! <3

På Hannas present satt även den här fina lappen, som jag tänker spara för evigt!

Det här skitsnygga armbandet fick jag av Sofie. Tack Sofie!!! Du är en ängel!

Den här gåvan fick jag av en annan Hanna. Tack Hanna!! Mycket najsig! 
När Rebecca kom lämnade hon de här underbart fina blommorna. Tack Becka! De tål att luktas på! 

Till sist, men absolut inte minst, fick jag även den här tavlan av min kära vän Elvira. Bilderna är från Stockholmsresan. Tack Elvira! Love ya! <3


"We tend to forget that happiness doesn't come as a result of getting something we don't have, but rather of recognizing and appreciating what we do have." - Frederick Keonig

Avskedspoolparty

Igår kom ca. ett tjugotal av mina närmsta vänner hem till mig på ett litet avskedspoolparty. Det blev ett misslyckad poolparty, men en fruktansvärt lyckad avskedsfest!
     Tjejerna på de här bilderna är några av de gulliga vännerna som gjorde gårdagens kväll underbar.


Tess
Hanna, Jag, Elvira, Frida och Emma

Jenny, Elvira och Hanna 
Cassis och Linnéa 
Jag och kusinen Kajsa 
Hanna, Emma, Jag och Frida 
Anna, Emma och Hanna 
Erika 
Hanna

Hanna, Emma, Jag och Frida

Som sagt var det inte något värst poolparty, för alla tyckte det var för kallt/ var "sjuka"/ ville inte. Förutom jag då. Men det gjorde ingenting - det blev en grym fest ändå. De inbjudna var då mina närmsta vänner från min låg/mellanstadieklass, min högstadieklass, min gymnasieklass och några barndomskompisar. Mina käraste vänner trillade in lite då och då och jag kramades så mycket. Tror inte jag har kramats så många gånger på en kväll. Men det var mysigt! 
     Alla tog med sig något att äta, så efter ett tag slängde vi på all kyckling och kött på grillen och några slängde sina i ugnen. Min mat var skitgod och jag tror de andra tyckte om sin mat med. Jag bjöd på massa godis, chips och läsk, vilka vi inte ens gjorde åt hälften av. Vi satt där hela kvällen och tjötade, skrattade, lyssnade på musik, tryckte i oss onyttigheter och hade det allmänt trevligt.
     
Jag skulle inte kunna tänka mig ett bättre avsked från er än en sådan här fest. Tack för allt, mina kära vänner! Jag kommer sakna er alla såååå mycket!!



"The best gift you can give is a hug: one size fits all and no one ever minds if you return it" - Unknown 

juli 24, 2011

How It All Began

Det hade gått många jobbiga, tråkiga och nästan olidliga skoldagar när jag en dag av halvt misstag, halvt avsikt kom in på STS hemsida. Där läste jag om att åka på ett utbytesår till något land bland ett stort urval. Att jag då snabbt gick in på sidan om utbytesår i USA var självklart. Vilket ställe skulle jag hellre åka till än till USA? Nej, det var klart att jag ville dit framför Frankrike, Spanien, Italien eller andra fina ställen. Dagen efter visade jag en av mina bästa vänner, Elvira, hemsidan (www.sts.se/usa) och även hon blev sugen på att dra iväg. Senare samma dag fyllde jag i en intresseanmälan och gick efter det till mamma och frågade om jag fick åka. Hon trodde nog inte riktigt att jag menade allvar, eftersom jag för ca. två år sedan inte ens vågade sova borta, och sa då ja. Jag fick svar och då drog allt igång.
     Allt det hände då på några få dagar i början av mars och i slutet av mars skulle alla papper vara inskickade. Då skulle jag också hinna gå på en intervju innan det. Intervjun gick mycket bra faktiskt och det var inte på något vis jobbigt, förutom kanske den engelsktalande delen. Jag har något emot att prata engelska med svenskar - vet inte varför, det bara är så. Men det gick bra och sedan tog det bara någon dag innan de sa att jag var godkänd och fick åka. Mamma fixade de flesta papperna, då jag hade mycket i skolan vid den tiden. Men även jag fick ta tag i några saker som t.ex. att läsa igenom alla regler och bestämmelser. Alltså mest allt jag inte får göra under min tid i USA. Det är mycket, kan jag säga! T.ex. att jag inte får vara i samma rum som någon som dricker alkohol eller använder droger, vilket = inga high school-partyn.
     Jag var också tvungen att gå på en hälsokontroll och även ta några sprutor. De två sprutorna var mot Polio och Hepatit A & B. Polion gjorde inte alls ont att ta, men Twinrix-sprutan (den mot Hepatit) gjorde så in i bänken ont och den kändes som om en stark, elektrisk ström gick igenom armen - aj! säger jag bara. Dock värkte Polion i flera dagar efteråt, men inte Twinrix-sprutan.
     Efter allt detta skickade vi in alla papper, som var fulla av underskrifter och stämplar från doktorn, lärare och rektorn. Kvar var att fixa visum.
     För att få ett visum till USA är man tvungen att personligen infinna sig på Amerikanska Ambassaden i Stockholm. Jag åkte dit tillsammans med min nära, redan nämnda, vän, Elvira, och gjorde det hela till en liten resa. Vi åkte till Stockholm på måndagen och hade en mycket trevlig kväll. På morgonen dagen efter ringde klockan 5:20 och när vi hade vaknat drog vi till Ambassaden, där allt gick smidigt och enkelt, men att sitta och vänta en, två timmar var inte någon höjdare. Jag har dock hört om värre upplevelser med mycket längre väntetid än vad jag fick utstå. Resten av tisdagen och även onsdagen shoppade vi loss och jag tror att jag talar för båda två när jag säger att det var en oförglömlig resa där vi fick klara oss själva, njuta av livet och, framförallt, ha kul.
     Nu är det enda kvar för mig att få en familj, vilket medför var i USA jag kommer bo och när jag kommer åka från vårt fina land, Sverige, och mina underbara vänner och min familj.

"Sometimes it's the smallest decisions that can change your life forever." - Keri Russell