Det är helt galet! Det känns inte som jag skulle kunna komma hit och det känns verkligen inte som om jag är här. USA liksom! Gaaaaah!
Gårdagen var riktigt jobbig. Jag fattar inte hur det kan vara så utmattande att bara sitta stilla, slappa och kolla på film. Det kan ha varit att faktumet att jag var uppe nästan ett dygn plus att jag virrade omkring på en massa flygplatser över hela världen, typ. Jag träffade en mycket trevlig tjej vid namn Sara Nilsson (http://nilsson-sara.blogspot.com/) som jag spenderade hela gårdagen med. Dock känns det som vi reste tillsammans i minst en vecka, så det känns så konstigt att veta att det bara var en dag. Andreas dissade mig och Sara för några italienare efter ett tag, men vi klarade oss utan honom. Jag önskar ändå att han och även Sara får ett underbart år i Michigan respektive Illinois.
Under mellanlandningen i London hann jag bara dricka frappuccino från Starbucks, men det var gott. När vi kom fram till Chicago efter den långa flygturen (där den norska tjejen bredvid mig för övrigt spydde precis innan landning) möttes vi av en enorm flygplats. Jag hade bråttom då jag bara hade tre timmar till mitt flyg till Portland och jag var tvungen att komma igenom säkerhetssakerna. Som tur var fick jag inga svåra frågor allt, utan jag kom lätt förbi allt med mycket tid kvar. Jag fick min resväska väldigt snabbt och efter en knuff i rätt riktning från Jesper stod jag plötsligt helt själv på den enorma flygplatsen med en uttråkad arbetare som skriker "Keep it moving, people!" precis bredvid mig. Det var helt klart den läskigaste biten av alltihop. Jag skulle checka in min resväska hos Alaska Airlines medan alla andra från STS skulle till American Airlines. Jag skulle till Terminal 3 och efter att jag hade frågat den uttråkade arbetaren vilket håll jag skulle åt och lite senare fått hjälp av ännu en som jobbade på flygplatsen, kom jag fram till ett tåg som skulle ta mig till Terminal 3. Jag kom rätt och hittade till incheckningen, som såg ut såhär:
Jag klarade av det bra med och kom igenom ännu en säkerhetskoll. Där köpte jag ännu en frappuccino, denna gång kallades den double chocolaty chip. Den var underbar!
Samtidigt såg jag en liten kille med apryggsäck som bad om att få en banan från sin mamma, vilket han också fick. Jag tyckte det hela var lite komiskt. Jag såg den här roliga skylten med. De kan inte klaga om de får mycket snattare!
Efter det fick jag vänta ett tag vid gaten, där jag såg min första enormt enorma amerikan(!), men sedan kom jag på planet till Portland. På planet hade jag en underbar utsikt.
Efter landningen mötte jag min host mum Marilyn och efter ett tag träffade jag även min syster, Alba. Vi åkte bilen hem till Stevenson och bara vägen dit var hur fascinerande som helst, trots att jag höll på att somna hela tiden.
Nu håller jag på att somna igen så jag måste verkligen nöja mig med ett såhär långt inlägg. God natt!!
XOXO,
Amanda
