De här människorna är ändå den största delen av mitt liv just nu. Jag har kommit riktigt nära Rebecca och när hon ler mot mig och ger mig en kram på morgonen känns det som om den dagen inte kan gå fel. När de andra människorna säger hej, ler eller säger hej då efter skolan får jag en sådan skön känsla av samhörighet med dem. Jag är inte bara en främling som inkräktar i deras revir - nej, jag är en av dem och det känns så underbart.
Redan har jag fått inbördes skämt och jag har lärt hur jag ska bete mig kring alla amerikaner. Jag vet vad man inte ska prata om, vad man ska prata om och vilka ämnen som överrumplar till och med den sociala typen, amerikanen. Ofta önskar jag att jag föddes som amerikan, men då skulle jag förmodligen inte känna att det här livet är det jag passar bäst in i. Sen skulle jag ju då inte klä mig i europeiska kläder och det hade ju varit hemskt. Jag vill ha mer kläder! Alla matchningar är redan förbrukade, men som tur var handlade vi lite mer kläder i helgen. Så nu är jag lite lyckligare.
Jag hoppas att jag på onsdag kan åka till Portland eller Vancouver, som båda ligger ungefär lika långt ifrån Stevenson, med Rebecca. Hon behöver skor till Homecoming, som inträffar den 29onde oktober, och jag behöver en klänning och skor till samma tillfälle. Vi får se hur det blir.
Jag bjuder här på en bild på Elvira från vårt Skypesamtal igår. Hon äter saker jag saknar - fil och Proviva.
Här är btw mon favoritlåt just nu: The Strokes – Last Nite
XOXO,
Amanda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar